Paintpanelen

Stackars vår lilla telefon och stackars oss!
Nu ringer min styvfars mamma stup i kvarten. Hon är ganska dement och ensam i sin lägenhet så det är klart det är synd om henne, men det är lätt att glömma när hon ringer tio gånger om dagen.



Innan henne var det min fars före detta fru som gärna ville prata med mig eller min syster om just min far. Han hade sett till att hon inte kunde få tag på honom och hon försökte övertala mig och Ilona att lämna ut hans adress. Det var inte direkt synd om henne, hon var inte alls så snäll. Men hon ringde ofta, när hon var full.

Innan henne var det min mormors "pojkvän" som ringde till oss när han var full. Haha, ursäkta, ger min familj intrycket av att vara en telefonjour eller?
Olle hette han, han ringde mest för att berätta saker. Till exempel varför han röstat på sverigedemokraterna, som han hade förstått att vi inte direkt uppskatta. Det resultera i ett långt meddelande på telefonsvararen om varför utlänningar är såna uslingar och han avslutade det hela med "...FÖR JAG ÄLSKAR SVERIGE!".
Jaha. Okej.
Eller så kunde han ringa och berätta om varför han tyckte att min far var en dålig förälder och att jag skulle ge Olle hans adress så skulle han (Olle) ge honom en smocka.

Slutsats: Jag svarar inte gärna i hemtelefonen.