Paintpanelen

Med tanke på Izors finkänsliga blogginlägg om diverse känslohantering, så tänker även jag lätta på min hårda fasad och ge er kära läsare en unik inblick i min ovanligt känslosamma tillvaro.

Våren är ju som vi alla vet än tid av förälskelse och jag kan inget annat än beskriva den senaste tiden av upprymda vårkänslor i annat format än jpg. När jag fann Ralf (t.h.) trodde jag inte att någon, inte minst jag själv, skulle kunna älska ett sådant litet fetto. Men då vi fått tid att interagera med varandra, kan jag inte längre motstå hans charm. Jag som länge vandrat runt i villfarelsen att äkta kärlek helt enkelt inte går att uppnå, ändrade ofördröjligen min ogrundade inställning i samma stund som jag för första gången rörde vid honom.

Trots att det bara var några veckor sedan vi för första gången trevande sökte oss till varann, delar vi idag lägenhet. Spontant och impulsivt kanske någon tycker, men denna någon vet inte hur det är, hur statiskt våra möten är, hur varenda ljud Ralf ger ifrån sig gör rysningar på min ömma hud. Allt.

Även om det är totalt omöjligt för er att finna en sannare kärlek, och det är lika bra att ni ger upp hoppet, vill jag ändå ge er mina lyckoönskningar att finna den. (Fuck you!)