Paintpanelen

Vid flera festliga tillfällen har jag varit med om det. Någon börjar citera den eviga Disneyklassikern Lilla Sjöjungfrun och alla minns tillbaka till en lycklig barndom framför videoapparaten. Själv får jag skamligt erkänna att jag inte har sett just den filmen och det plågar mig. Ända sedan jag var liten har den där filmen funnits i bakgrunden men nu tyckte jag det var dags för den att komma fram ur periferin. Efter en kort youtubesökning får jag äntligen se detta tidlösa undervattenäventyr uppdelat i nio filmklipp vilket för mig innebär att jag å ena sidan slipper lämna lägenheten för en färd mot videoaffären men å andra sidan måste jag resa mig ur kontorsstolen och mödosamt mata fram nästa del i äventyret efter varje tiominutersintervall. Nåväl. Det ska jag inte skylla Disney för.

Hur som helst för jag följa med Ariel, en ung sjöjungfru som till varje pris följer sina drömmar, även om det innebär att hon måste sätta sin hängivne fiskkompis Blunder i fara redan i en av filmens första scener då de i en räfflande simtur jagas av en blodtörstig haj. Så har vi det här med Ariels drömmar. Hon tycks vara helt uppe i det blå (och då menar jag blå som i himmelsblå och absolut inte havsblå) så fort hon tänker på den exotiska människovärlden över havsytan och hennes besatthet har fått henne att skaffa sig en rejäl samling av diverse ”manicker” (hon har hundra) som vittnar om människans materiella läggning. Eftersom undervattenfolket inte tycks dela detta manickintresse utan snarare verkar nöja sig med så få saker som möjligt (inkl. kläder) föredrar hon att fördjupa sitt intresse framför att ställa upp på sin far Tritons (som f.ö. knegar som havskung) egoföreställning.

Okej, tänker jag. Här får jag tillkännage mina fördomar om att Disneyprinsessor skulle vara aningen mindre impulsiva och ha en nästan altruistisk inställning till livet. Inget fel med att följa sina egna drömmar men i beaktande av detaljerna att hon är ung och står i centrum för en Disneyfilm, anar jag att hon har något viktigt att lära sig under de närmaste 80 minuterna. Just det. Det här är en barnfilm så den är 10 minuter kortare än vuxenfilmer.

Och så en vacker kväll får hon syn på ett skepp där besättningen för stunden har lämnat sina sjömansplikter, festar loss och glömmer allt vad don't drink and drive innebär. En karl fångar hennes intresse mer än andra. Det är Erik som till skillnad från sina kollegor inte bara har en välkammad frisyr utan även hund och flöjt. Ariel blir förstås genast bliktförälskad och det blir inte bättre av att den festglada båten går under och Erik räddas av Ariel. Här blir jag imponerad över hur Disney nyanserar sin protagonist och framhåller andra egenskaper än de tidigare nämnda uteslutande själviska egenskaperna. Hon har alltså ett samvete, men för den avsedda otålmodiga barnpubliken tycker jag det är i senaste laget att berätta detta. Var var vi nu? Jo Ariels förälskelse i Erik går inte att göra mycket åt då hennes fiskstjärt gör sig otymplig på land. </3

Men Triton får reda på Ariels förälskelse och människobesatthet och visar sina rasistiska sidor av sig själv: Havsfolk + människofolk = impossible love! </3 Här börjar jag för övrigt fundera över hur Triton lyckats bli kung och filmen avslöjar inte mycket mer om havsrikets statsskick bortsett från att det är en monarki. Triton är förvisso den äldste och skäggigaste karaktären i havet, så vitt jag kan se. Men han verkar, rent ut sagt, korkad! Jag menar, han frågar en krabba om hur han ska uppfostra sin dotter, grundar sina beslut på grova fördomar och har ett väldigt stort ego. Kanske är det hans magiska treudd som skjuter ut gula laserstrålar som underlättar ett tyrannsikt styre. Men vad vet jag? Havsfolket ser rätt nöjda ut ändå och ingen verkar förtryckt. Inte ens svartfisken(!) som glatt får sjunga med, trots sina stereotypiskt avbildade stora läppar, i den hovliga undervattensorkestern. Jag stannar youtubebandet och tänker nä jag är ingen marinexpert, Disney har ju funnits ett tag och filmen har säkert ett och annat år på nacken. Va?? 1989!!! Inte 1942? Nåväl. Jag får väl nöja mig med att svartfisken, med sin stereotypiska avbild till trots, inte är segregerad från fisksamhället. Och på tal om integration förresten, det tycks vara ett återkommande tema i filmen. Se bara på den franska kocken som tycks ha genomgått en harmonisk utveckling i sitt yrkesliv och som jobbar flitigt i köket och sjunger glatt om Champs Elysé, trots att han är en minoritet. Ännu ett bevis på Disneys förmåga att nyansera verkligheten!

Tilbaka till filmen! Ursula, en affärskvinna med magiska krafter i bläckfiskkropp har lösningen på Ariels impossible love. Och jag måste lyfta ett uppmärksamhetens finger åt den som tror att Ursula är ren ondska, hon håller till exempel sina ”söta små pussungar” Kroken och Snoken väldigt kära, ett tydligt exempel på empati om du frågar mig. Ursala tar tillfället i akt och erbjuder ben till stackars Ariel som i ett 16 år har fått stå ut med en fena istället. Men som alla karriärslysnta vet är det inte det lättaste att ta sig fram inom häxkonstsbranschen och hon måste förstås sätta ett rimligt pris: Ariels röst. Tja... Hon är i alla fall inte värre än 3:s telefonförsäljare. Så äntligen kan Ariel starta ett nytt stumt liv på land med sin drömprins Erik som inte visar sig ha fler egenskaper än att gilla unga flickor och deras röster. Ariel är fortfarande omåttligt förälskad!

För att göra en lång historia kort, och för att jag inte orkar skriva mycket mer, har Ariels drömmar fuckat upp det mesta och allt håller på att gå åt pipsvängen på slutet. Ursula har armbågat sig fram och har tagit över Tritons treudd och krona vilket tycks innebära att hennes kroppshydda sväller upp sig nu jävlar är det hon som bestämmer! Detta firas med en stor storm. Medan jag hurrar över regimskiftet och kvoteringen i havriket, har Erik hamnat på en stor båt som han leder rakt in i Ursulas jättelika mage vilket räddar hela dagen och protagonisten från att göra något heroiskt. Kompis det går bra nu och Triton blir kung igen :(. Men han har åtminstone lärt sig en läxa nu, att inte vara så jävla rasistisk och låta sin dotter följa sina drömmar, dvs. att gifta sig med den exotiska Erik. Lyckligt slut!

Och vad har Ariel lärt sig? Att hon, ööh, kan få sina drömmar att gå uppfyllelse om hon utsätter sina nära och kära i livsfara? Äsch, let's talk about Ursula! För hon har nämligen lärt sig att, ööh, man ska inte göra för mycket affärer, trots att de är ärliga. Typ som med massa Disneyleksaker i Happy Meal. Jag vet inte. Jag är förvirrad. Men vem bryr sig om det när en krabba som heter Sebastian ger igen på den franska kocken. Just det jävla crêpesjävel, laga nåt vegetariskt nästa gång!

Så här ser den ut, svartfisken. Nån som har en tjock bok om fiskar som kan kontrollera?